Mamma till den treåriga flickan Vitalina drömde sedan barndomen om att lära sig spela piano. Men när hon själv var barn hade hennes familj det svårt ekonomiskt: pengarna som hennes far och mor tjänade räckte knappt till det mest nödvändiga, och därför kunde hennes föräldrar inte tillåta sig att göra sådana otroliga utgifter — att köpa ett piano till sin dotter, vilket kostade väldigt mycket.
Då lovade den framtida mamman till Vitalina sig själv under sin barndom högtidligt att när hon blev vuxen skulle hon definitivt köpa sig ett piano och lära sig spela det.
Och så kom denna långväntade stund: i lägenheten där hon bodde tillsammans med sin man och dotter dök ett elekroniskt piano upp, levererat i en speciell kartongförpackning från musikaffären.
Vitalinas pappa packade upp lådan, försiktigt tog ut det lilla och eleganta musikinstrumentet och placerade det på soffbordet. Pianot glänste och skimrade och drog till sig och gladde alla närvarandeS blickar. Vitalina kunde inte hålla sig: hon sprang fram till soffbordet och försökte bara röra vid pianots tangenter med sina små fingrar när mamman plötsligt skrek högt:
Våga inte! Det är förbjudet!
Och de stod länge vid det underbara musikinstrumentet och beundrade det i tystnad. Till slut sa Vitalinas pappa:
Nå, det räcker! Vi har sett det nu.
Därefter tog han pianot i sina händer och placerade det tillbaka i lådan, och sedan bar han lådan med pianot inuti till garderoben och placerade den där. Han stängde garderobsdörren med ett lås och gav nyckeln till sin fru, Vitalinas mamma.
Dagarna gick. Vitalinas mamma övade på pianot en timme varje dag. Hon studerade lätta pianostycken efter noter, som hennes nära vän som bodde i en annan stad, en musiklärare och pianist, skickade till henne via e-post.
För några månader sedan när Vitalinas mamma delade sina längtan efter att köpa ett elektroniskt piano och försöka lära sig spela det själv, och kanske senare lära sin dotter som nyss fyllt tre år, sa hennes vän pianisten tillsammans med sitt löfte att hjälpa till:
Jag rekommenderar dig starkt, min älskade vän, att inte låta din dotter komma nära musikinstrumentet, att inte ens tillåta henne att röra det förrän hon är minst fem år gammal. Du och din man vill väl se att er dotter är begåvad?!
Vitalinas mamma förstod inte innebörden av denna märkliga rekommendation, men ställde inga frågor för att ta reda på vad hon menade. Hon tog ett varmt farväl från sin vän och avslutade samtalet. Men senare funderade hon ständigt på hennes väns ord och försökte gissa deras dolda betydelse.
Vitalina lyssnade med nöje på dessa vackra melodier från sånger och danser som hennes mamma spelade med sina skickliga fingrar varje gång hon var närvarande vid dessa musiklektion.
Vitalina själv vågade inte ens närma sig det underbara musikinstrumentet: mamman hade förbjudit henne på det strängaste sättet. Mamman förklarade för sin dotter:
Vitalina, du är fortfarande mycket liten, du har ännu inte de nödvändiga färdigheterna och kunskapen för att trycka på pianots tangenter på rätt och korrekt sätt. Om du plötsligt börjar slå på pianots tangenter slumpmässigt med dina fingrar kan det bli ledset och till och med bli "sjukt" för länge. Då kommer mina lektioner på det att sluta, och musiken kommer att sluta höras i det här rummet. Du vill väl inte det?!
Och Vitalina var tvungen att motvilligt hålla med mamman. Hon fortsatte att vara sin mammas enda och mest lojala lyssnare. Och detta inspirerade mamman mycket, och hon försökte spela pianostycken på pianot så bra och utan fel som möjligt, så att hennes spel varje gång väckte äkta beundran och förtjusning hos hennes dotter.
Vad gäller Vitalinas pappa, han var skeptisk och kylig till sin hustrus nya intresse. Han såg det som hennes vanliga nyck, ett kvinnligt modeflöde och en nyck, och förhöll sig tålmodigt och överseende till hennes "övningar" på pianot. Dessutom tillbringade han större delen av dagen på arbetet.
På kvällen kom han hem trött. Vitalina, som alltid väntade otåligt på hans ankomst, kastade sig glatt och entusiastiskt omkring hans hals varje gång, men pappa, som tog upp henne i sina armar och kysste henne zärtligt, satte henne omedelbar på golvet och gick till sitt rum för att vila.
Mamman hittade tid under sina musiklektion att prata med Vitalina om hur man tränar och utvecklar fingrarna så att när man trycker på pianots tangenter blir ljuden vackra och fulltoniga. Hon sa:
Man måste lära fingrarna att lätt och avbrutet röra vid tangenterna med sina kuddar, som om de springer, leker, dansar. Alla fingrar, fem på höger hand och fem på vänster hand, måste vara lika skickliga, lydiga och starka, så att pianisten kan styra dem skickligt och vara stolt över dem.
Ja, mamma, du har rätt att inte låta mig komma nära pianot. Det är mycket svårt — att styra alla tio fingrar som måste trycka på tangenterna i ordning och i olika sekvenser. Jag kommer aldrig att lära mig det! — sa Vitalina bittert.
Nej, ge inte upp! Du växer och allt kommer att gå bra för dig. Till exempel har tusenfotingar, som ser ut som larver, inte fyrtio ben utan mycket mer, och de styr alla sina ben utan problem. Du är klokare och mer begåvad än dessa tusenfotingar, eller hur?!
Vitalina, efter att ha hört sin mammas ord, gick tankfull bort från pianot, närmade sig sin lilla stol som stod vid väggen och satte sig på den.
När mamman gick till affären för att handla och lämnade Vitalina ensam hemma för en stund, medan musikinstrumentet låste inne i garderoben, närmade hon sig garderoben och pratade genom garderobsdörren med pianot:
Älskat underbara piano, tack för den vackra musiken som du ger oss. Jag älskar dig väldigt mycket och kommer alltid att älska dig.
Flera månader gick. På senare tid hade Vitalinas mamma inte längre gömt det elektroniska pianot i garderoben, och det låg utslaget på soffbordet.
En dag när mamman inte var hemma kunde Vitalina inte motstå frestelsen: hon närmade sig musikinstrumentet för att åtminstone röra vid det och smeka det zärtligt. Hon flyttade mammas stol, som var för hög för henne att klättra upp på, och ställde sig framför pianot, beundrade det och såg på det med kärlek.
Pianot slog sig själv på oväntat för Vitalina. Plötsligt lyste en tangent upp, och på den glänste siffran "1" starkt. Vitalina, utan att tveka, tryckte omedelbar på denna tangent med sitt stora första finger på höger hand; tangenten "sjöng" ett behagligt ljud, och ljuset slocknade på den.
Sedan lyste tangenten med siffran "2" upp, grannnen till höger om den första, som Vitalina omedelbar tryckte på med sitt andra pekfinger på höger hand; tangenten "sjöng" denna gång ett något zärtare ljud än det första. Efter ett ögonblick slocknade ljuset på denna tangent också.
Successivt började tangenterna med siffrorna "3", "4", "5" lysa upp, "sjunga" och slockna. Vitalina tryckte på dem med motsvarande fingrar på höger hand. Denna övning för sina fem högra fingrar gjorde Vitalina tillsammans med det "magiska" pianot fyra gånger till, varefter det slog sig själv av. Vitalina sa med brinnande känsla:
Tack, Magiska piano, för musiklektion som du gav mig! Jag kommer att vara din mest flitig elev. Du kommer inte att bli besviken på mig!
Och efter dessa ord sprang hon till sitt rum, satte sig på sin lilla stol vid sitt låga skrivbord, placerade höger hand på bordet och började slå på sina fingrar sitt musikal "läxa" som hon fick från sin Lärare — det Magiska pianot.
Efter två veckor, under ledning av och med hjälp från det Magiska pianot och tack vare perfekt utförda "läxor", hade Vitalina redan lärt sig att utmärkt spela ett dussin enkla stycken på musikinstrumentet: sånger, danser, små etyder.
En dag när Vitalinas mamma gick till affären för att handla, och Vitalina själv, med fördel av hennes frånvaro, övade nya stycken på pianot som tilldelats henne av hennes Lärare — det Magiska pianot, kom hennes far oväntat hem. Han hörde vacker musik från det intilliggande rummet, gick dit och blev helt chockad: hans lilla dotter spelade med sina små barnfingrar på pianot på ett skickligt sätt underbar och behaglig musik.
Med tårar i ögonen sprang han fram till sin dotter, tog upp henne i sina armar, omfamnade henne, kysste henne zärtligt och sa med rörd röst:
Min älskade dotter, vad du är begåvad! Hur lyckades du: att på egen hand bemästra konsten att spela på ett så komplext musikinstrument som piano!? Hur stolt och beundrande jag är över dig! Förlåt mig att jag inte ägnade dig så mycket uppmärksamhet. Nu kommer jag att behandla dig annorlunda, jag lovar!
Vitalina blev rädd och pratade snabbt:
Älskade pappa, säg bara inte till mamma att jag spelade på pianot utan hennes tillåtelse — hon kommer att skälla på mig för det och vara mycket missnöjd med min överträdelse.
Okej, — svarade fadern, — jag kommer inte att säga något. Men här är vad jag föreslår: snart är det mammas och din älskade farmors högtid — Internationella kvinnodagen den 8 mars; låt oss arrangera en konsert för dem på denna festliga dag — för dem kommer det att vara en oväntad värdefull gåva, en riktig överraskning! Håller du med?
Ja, — svarade Vitalina entusiastiskt.
Den 8 mars kom. Redan från tidig morgon bad Vitalina sin mamma att klä henne så vackert som möjligt, som en prinsessa.
Det är ju också min högtid, — förklarade Vitalina och lade till, — och dig och farmor kommer jag att gratulera på kvällen när alla gäster samlas vid vårt festbord.
På kvällen när alla inbjudna gäster redan hade anlänt, var mamman fortfarande sysselsatt i köket och förberedde festliga läckerheter för gäster.
Gäster var uttråkade, och Vitalinas pappa tillkännagav:
Mina älskade vänner, för att hedra denna festliga dag har min dotter förberett en liten festkonsert för oss alla, som hon nu kommer att framföra för oss.
Han närmade sig det elektroniska pianot, slog på det, drog den låga stolen närmare pianot, kallade på Vitalina och satte henne på den.
Vitalina började spela. Hon framförde med båda händerna tillsammans, som en riktig professionell pianist, ett stycke, sedan ett annat och sedan alla övriga tio-tolv musikstycken. Höga applåder, ovationer, rop av "bravo", "bis" ljöd efter varje vackert framfört stycke. Vitalinas mamma som stod i köksöppningen såg med vidöppna ögon på detta otroliga under i ett halvmedvetslöst tillstånd.
Hon gissade att Vitalina naturligtvis hade brutit hennes förbud att inte röra pianot, men för närvarande var hon galen av glädje över det. Nu förstod hon innebörden av sin väns ord, pianisten, som bad henne att inte skynda på att lära sin dotter att spela piano, för att allt förbjudet, som väcker barnets ständigt växande intresse, gradvis blir alltmer och alltmer längtat efter för honom.
Så väcks ett verkligt stort talent hos ett barn.